En stad som gråter

En stad som gråter
Den gråter över exploateringen
Det som tar över, bit för bit
Tills inget finns kvar
Det är det som sakta kommer vittra bort, tills inget heller inte finns kvar
Staden gråter över sin forna, nu försvunna, glans.

Andra kallar det regn, jag kallar det tårar.
Tårar som forsar genom rännstenen, i jakt på obefläckad mark.
Tårar som sörjer svunnen storhet och skönhet.
Det är tårarna som kommer svepa bort fundamentet och dra undan den metaforiska mattan vi står, vi går på, vi älskar på, vi dödar på.

Tårar. Det ämne som rengör, fuktar och livgör. Det smakar salt. Inte de här tårarna.
För säg mig, kan smutsigt vatten tvätta bort skiten?
Tårarna är sura, svarta som tjära.
Förorenade.

Och likförbannat står solen där igen, som en fet unge med förstoringsglas. Nej vänta, det är ju samma sak, här behövs ingen liknelse.
En sol, en fet unge, Ted Gärdestad, whatever. Tårarna torkar, och kvar blir bara smutsen.

Men vänta! En droppe klarade sig! Den tog skydd i skuggan av en knycklad ölburk, jag tror det var Pripps Blå. Eller så var det en osthyvel.

Droppen kryper djupare ner i sprickorna, erosion i ultrarapid.
En tår fälld för alla brott som begåtts, för allt vi gjort fel och för allt vi kunde gjort bättre.
Droppen slår rot djupt under stadens döda puls, där oskulden har sin sista utpost. Likt ett frö börjar den växa, och ändra form, storlek, utseende.
Men känslorna finns kvar.
Till slut är droppen ingen droppe, för droppen är en orm och ormen är ingen vanlig orm.
Det är en orm som kommer återvända med full kraft och bita dig i arslet.
Tryckkraft i käkarna? Över 9 000.

Och vad gör du när ormen tagit över ditt liv, gett dig insikt, och plågat dig genom förfallets slutskede? Du gråter tills inget finns kvar.
Och med din sista tår dör staden lite mer, så att när alla tårar fällts, kan den bara reinkarneras.
Och staden gråter inte mer.